Jag har ju sanerat bort allt amalgam ur min mun, och känner mig bättre, även om det inte på något sätt varit som att vända på en hand med måendet för min del.
Det var ju en rad händelser som fick mig att förstå att även jag nog var amalgamförgiftad. (Läs mer HÄR, där jag skriver om hur jag mådde precis när jag klurat ut att det nog var kvicksilver som spökade i min kropp, och hur det gick till när jag började förstå vad det var.)
Den första indikatorn i den där kedjan av att börja begripa vad som kunde vara galet med mig, var Minna.
Hon sade till mig att det kanske var amalgamförgiftning jag hade jag också. (Hon hade precis börjat processen med att ansöka om att få amalgamsanering betald i den vevan.)
Något jag inte riktigt kunde tro på just då. – Jag hade ju så få lagningar.
Men bara någon vecka senare drog ju saker och ting igång, och med Minnas ord i färskt minne kom jag snabbt in på rätt spår i mitt sökande, vad som kunde orsaka den olidliga värk jag råkade ut för. – Och snart var jag på gång att söka bidrag för sanering jag också. (Vilket jag inte fick, så jag bekostade det själv istället.)
För ett par veckor sedan var Minna på firandet av årets politiker mot amalgam, och fick där berätta sin historia.
En mycket gripande berättelse, som du också kan ta del av i skriven form på amalgamskadefondens hemsida. – Läs den!
)
) så lär man ju snart vara rundare än en julegris om man skaffar sig ett sånt där.
