Som ni ser i filmen, så har jag skrivit nummer bredvid allas namn.
Jag har skrivit alla deltagarna i tävlingsordning, och så fick alla nummer efter hur många lotter de kvalificerat sig för i tävlingen.

Sedan använde jag slumptalsgeneratorn på sidan http://www.vaksalaskolan.uppsala.se/webb/lotteri.htm

Och den som hade nummer 39 var alltså Jenny Sjöberg, med bloggen jennyjon.

Ett stort grattis till dig Jenny!!! 

Jag kontaktar dig via mail, för att få dina kontaktuppgifter att lämna till den fantastiska samarbetspartnern i den här tävlingen. – Myggfri.nu.

Ett stort tack till dem!

Du som inte vann kan såklart köpa lyktan på deras sida också. – Eller någon av alla de andra produkterna mot mygg och knott, som de också säljer.
Där finns nog allt man behöver för en myggfri sommar.

Inser att jag är gammal… – Så gammal att jag kommer från en tid då föräldrar inte var uppfunna än…
I alla fall var de inte alls som vi föräldrar är nu.
I alla fall inte mina, och mina kompisars föräldrar….
I alla fall inte som jag minns det…

Ingen höll koll på oss direkt, och vi rände runt lite hur som helst, redan från det att vi var så små att vi kunde gå själva.
Jag minns att jag och en kompis var ensamma ner till Hagudden, och jag kröp in i ett hål i en av ekarna där nere.
Inser nu att jag måste ha varit väldigt, väldigt liten, om jag kom in i det där hålet… – Det är inte stort nämligen…

Vi sprang också omkring uppe i åsen, och lekte i gamla “gruvor” som man kallade det.
Ställen som tidigare varit grustag, och nu var ställen där folk slängde skräp.
Riktiga guldgruvor tyckte vi, där vi klättrade omkring bland gamla gräsklippare, soffor, brädor, fönster, tidningar, kakelplattor, kastruller och rostiga armeringsrör.
Vi byggde kojor med våra fynd uppe i åsen, och gick hem när vi blev hungriga. Sedan drog vi iväg på äventyr igen.
Cyklade omkring ute på byn gjorde vi också, när vi bara lärt oss hålla balansen själva…

Enda gången jag kan komma på att det blev lite hoolabaloo, var när jag en dag med Mullegruppen helt enkelt inte tyckte det var så kul med Mulle just den dagen.
Jag lämnade helt sonika Mulle, ledarna och alla de andra barnen åt sitt öde där i skogen och traskade hem när vi lekte kurragömma eller nå´t i snåren.
Jag var fyra eller fem då tror jag…. – Men hem hittade jag ju.  Jag var ju van att leka där i skogen, och hade full koll på var vi befann oss.
Så när de sedan kom för att berätta att jag var försvunnen , så satt ju  lilla jag där vid köksbordet och fikade i godan ro. – Och kände mig inte ett dugg borttappad!

Under tonårsperioden var föräldrarna ännu mer osynliga, och vi hade kunnat hitta på nästan vad som helst. – Och en hel del hittade vi väl på också, även om jag tycker att jag var ganska sansad och klok för det mesta.
Det var förresten de flesta, och det spårade väldigt sällan ur ordentligt.

När jag gick i sjuan åkte vi med bussen “Kajan” till skolan i Östervåla.
Vi fick sitta och vänta på bussen i skolans uppehållsrum, och man gick alltid väldigt tidigt till bussen, för att sitta där och prata innan det var dags att åka till skolan.
På lucianatten var det luciavaka där i uppehållsrummet, och då var det såklart fest.
Utan föräldrar!
Själv var jag inte med och vakade, men det var en del som var lite halvrunda under fötterna när det var dags att åka till skolan. Och lucialinnen som snodde sig runt benen hade de också…

Men bussen kom ju aldrig….? – Vi väntade och väntade, och till sist kom den smygande utanför fönstret, och vi gick ut.
Det var rysligt kallt, och bromsarna på bussen hade frusit ihop.
Därför fick vi alla som skulle med springa och hoppa på i farten. – Och det var inte bara vi där vid skolan som skulle på, utan alla ungar längs vägen fick springa och hoppa på medan bussen rullade. – Extra spännande med tanke på lucialinnen och alkoholintag…
Den rullade i och för sig inte fort. – Inte ens mellan hållplatserna.
För det är klart att man inte kan åka fort med en buss utan bromsar.

OJ, så sena vi blev till skolan den dagen! – Men vi kom dit, med ett minne för livet.
Det skulle ha varit idag det…. Alla föräldrar skulle ha blivit helt galna. – Men då tror jag inte det var någon som reagerade över att vi åkte till skolan utan att kunna stanna.

När man nu tänker tillbaka hur det var, så kan man ju snabbt konstatera att vi ungar idag skulle tagits omhand av soc hela bunten.
Alldeles förtappade var vi ju ända från det att vi började lulla omkring…

Ändå kan jag konstatera att det har gått riktigt skapligt för oss som drev omkring lite vind för våg, och gjorde vad som föll oss in. – I alla fall de jag umgicks med.
Tänker att det kanske gick sämre för en del av dem som faktiskt hade föräldrar, redan på den här tiden…
För jo, jag överdrev lite om hur gammal jag är…
Föräldrarna var uppfunna, men det var liksom en sån nymodighet att alla inte hunnit få några.

(Självklart hade vi föräldrar! De fanns där hela tiden, och var en enorm trygghet! De skjutsade oss till sjukhus, när vi behövde sys, för att vi skurit oss med knivarna vi hade med oss i skogen från späd ålder. (Det hände dock sällan något, för vi lärde oss ju hantera farliga verktyg.) De tröstade oss när vi var ledsna. De gav oss god, hemlagad mat, och alltid fanns det bullar till fikat. Hemmen var öppna för alla ungar, och det fanns alltid någonstans att ta vägen.
Men de lade sig inte i allt.
De lade sig inte i alls nästan…(Vilket så här i efterhand känns lite konstigt, nu när man är färgad av dagens normer. – Vi kunde ju ha dött flera gånger om dagen, med tanke på allt vi gjorde…
Men tänk om vi hade kommit hem och varit döa… Då jäklar hade vi fått skäll! – Så det vågade vi ju inte… )

Ändå blev det folk av oss ungar.
Vi lärde oss ta hand om oss själva, och bry oss om våra vänner, och vi respekterade folk.
Särskilt hade vi respekt för vuxna och äldre.
Vi hittade lösningar på problem och  lärde oss lösa konflikter.

Nu gör vi föräldrar det åt våra barn, och om vi inte gör det, så är vi dåliga föräldrar…

Det känns faktiskt lite tokigt när man tänker efter…

Nu börjar det dra ihop sig till dragning, och i helgen är tävlingsperioden över.
Så ta chansen nu, att vara med du också! – Det är enkelt!

Kika in HÄR och se vad du ska göra för att få en, två eller tre lotter till dragningen.

Kom också ihåg att kommentera längst ned i inlägget, så jag vet att du är med!!! (Inte i det här inlägget, utan i tävlingsinlägget alltså!)

Letade och letade efter en skvätt bensin, men började tro att det inte fanns någon, när jag långt in i uthuset hittade en halvfull dunk.
En dunk, som min pappa måste ha fyllt för länge, läääänge sedan.

Nu uppenbarade sig emellertid nästa problem….
Jag kunde absolut inte hitta tratten jag brukar använda. – Och ingen annan tratt heller för den delen…
(Var fasen har jag gjort av alla trattar??? – Har jag kanske spöken som har gömt dem? För det ska finnas åtminstone tre.)
Det slutade med att jag tog en tom glasslåda i plast, som jag hällde upp bensin i, och sedan försiktigt hällde i gräsklippartanken.
Det var nämligen en jeepdunk bensinen var i, och att hälla direkt ur den hade garanterat slutat med att hela gräsklipparen hade varit dränkt i bensin, utan att en droppe hade hamnat i tanken.

Nåja, nu gick det ju bra till sist, och då var det bara att försöka få igång klipparen också då…
BRUM, sa den efter första rycket. – Sånt gillar jag!

Så nu är det klippt!
Sedan fick jag tag i en såg också… Och en yxa… Och en sekatör…
Oj, vad jag har sågat, och huggit och klippt!

Som tur var så började det regna för en stund sedan, så jag gick in.
Känns som om det kanske var bra, med tanke på att jag vill kunna röra mig i morgon också.

Min första tanke var:
“Suck!… Tänk vad de är fördomsfulla! – Vi lever för sjutton på 2000-talet, och jag hade trott att just Svenska kyrkan väl ändå brukar vara rätt moderna? ” (Det visar att jag tydligen bär på en del fördomar mot kyrkan … )

När jag klickat på länken och börjat läsa, insåg jag nämligen att det inte alls var som jag trott…. – Så här står det i deras motivering:
“Vaksala församling är emot alla former av särbehandling. Detta gör att vi inte kommer att delta i paraden som arrangeras under Uppsala Pride, eftersom man där särbehandlas på grund av politisk tillhörighet.”

Så här ligger det alltså till:
Organisationen som ligger bakom festivalen har bestämt att Folkpartiet och LUF inte får vara med.
Man anser att Folkpartiets ståndpunkter strider mot deras vision.

I organisationens vision kan man bland annat läsa följande:
“…Pride vill upplösa all diskriminering och förtryck baserade på kön, könsidentitet, könsuttryck, klass, ras, etnisk tillhörighet, funktionalitet, ålder och sexualitet.
Uppsala Pride vill leda till nya insikter hos dig som besökare. Uppsala Pride vill få dig, oavsett vem du är, att ifrågasätta världen du lever i.”

“…Det går inte att bortförklara den diskriminering människor dagligen utsätts för genom att säga att det enbart är ett uttryck för enskilda individers fördomsfulla attityder och handlingar. Dessa attityder och handlingar möjliggörs genom den diskriminering som finns i samhällsstrukturen och måste också bekämpas som sådana.”

“…För att upptäcka diskriminerande praktiker räcker det inte med att titta på vad som sägs, utan också på vad som inte sägs.”

På hemsidan kan man läsa följande:
“Uppsala Pride är en antirasistisk, queerfeministisk, partipolitiskt obunden samt helt drogfri festival för htbq-personer och deras allierande.
Uppsala Pride önskar vara en plattform för möten, aktivism, gemenskap och förändring samt upplösa all diskriminering och förtryck baserade på kön, könsidentitet, könsuttryck, klass, ras, etnisk tillhörighet, funktionalitet, ålder och sexualitet.
Festivalen är öppen för alla mentalt färgglada ungdomar och vuxna.”

Ehum…..???
Vänta ett tag nu…..!??

Man är emot diskriminering.
Det står att de vill få alla, oavsett vem man är, att ifrågasätta världen. Och att festivalen är öppen för alla mentalt färgglada.

Ja…. - Alla utom folkpartister då alltså!
De är tydligen inte mentalt färgglada….?

Om jag tycker det här är diskriminering? – Ha, ha, ha!!!!
GISSA!?

Själv är jag för övrigt varken folkpartist, eller HBTQ.
Jag kan erkänna att jag bär på en del fördomar. (Säkert har jag några om både folkpartister och HBTQ-personer – och annat också för den delen…) – Men trots det är jag förmodligen mer mentalt färgglad än personerna bakom Uppsala Pride i alla fall…

UNT, QX, SvD, AB, Ex, Svt, Svt

Men visst finns det några andra kort också förstås, även om de inte är så många.
De flesta är tyvärr inte så bra heller om jag ska vara ärlig…
Men några har jag ändå scannat in för att lägga upp på facebookgruppen med bilder från Tärnsjö.

Som en bild från Östaholm sommaren 1968. – Den är ju fin!

En bild på det lilla huset vid Åsbo källa, tagen vårvintern 1986. – Inte fullt så bra, men ändå…

En annan bild tagen på ungefär samma ställe, bara några steg bort,  men i riktning söderut. – Inte någon höjdare direkt, men ändå ett tidsdokument.

Sedan hittade jag också ett kort knäppt från silon i augusti 1992.
Det var ju kul faktiskt! – Och bra också!

Hittade dessutom en bild, som inte alls hör till bilder på Tärnsjö, så den finns inte med på gruppens sida.
Men det var så himla kul att jag inte kan låta bli att slänga in det här.

Så här ser en tjej från landet ut, när hon är på restaurang Sir Francis Drake i Uppsala 1990. – I alla fall den här gången.

Men nej. – Jag brukade aldrig ha keps från Lantmännen i vanliga fall, särskilt inte på krogen.
Riktigt så hillbillyaktiga är vi faktiskt inte här i byn.
Inte ens jag (fast jag inser att blusen jag har på mig nog var modern flera år tidigare)… – Och ingen jag känner spelar banjo.

Det latinska ordet spiro betyder ande. Som i spöke liksom.
Men bli inte rädd för att andas nu! Grejen är ju att vi alla faktiskt är andar, även om vi som lever här på jorden har stoppat in anden i en kropp.
Det vi kallar för vår själ.

De flesta av oss är tyvärr väldigt bra på att stänga av vår bit av anden från det stora hela. – Jo, för allt i universum är en del av samma ande nämligen, (Egentligen skulle jag hellre ha skrivit samma energi, för det är det det handlar om. Men det är samma sak egentligen, bara olika ord.) och för att må bra så behöver vi “umgås” med den stora, gemensamma.
Det gör vi alltså genom att andas.

När man är stressad, så spänns muskler i kroppen, så man inte kan ta djupa andetag ordentligt, och vi mår dåligt eftersom vi inte får ny kraft utifrån.
Dessutom blir vi inte av med skit vi samlar på oss. för att det ska fungera så måste vi nämligen “flåsa” ut det ordentligt.
Det här gör att man gärna hamnar i en ond cirkel, eftersom den där skiten gör att vi blir ännu mer spända.. Vi får ont, och det blir ännu svårare att andas ordentligt.
Vi tappar till slut mer eller mindre kontakten med vårt högre jag. En del av oss själva blir alltså utestängd liksom.

Min teori är att ångest är kroppens sätt att försöka “ta kontakt”, men att alla spänningar gör att det bara blir ytliga andetag, som inte gör mycket nytta.
Varför man suckar, när det är jobbigt är inte heller så svårt att begripa… – Man behöver lite extra kraft, och en djup suck är verkligen välgörande. Så sucka på när det är tungt bara, och stäng inte av kroppens reflex att ta in kraft!

Det finns flera undersökningar som visar att motion faktiskt ofta är mer effektivt mot depressioner, än lyckopiller.
Varför det är så kan inte vetenskapen svara på. Men med ovanstående i åtanke, så blir det ju inte så svårt att förstå…

När man är deprimerad har man inte lust med något alls.
Man är helt enkelt totalt oinspirerad.

Om man skulle göra en översättning från latinet av ordet inspirerad, så borde det betyda in-andad. (Jag är inte någon hejare på latin, men något åt det hållet bör det bli i alla fall.)
Efter ett motionspass då man fått flåsa lite så blir man alltså inspirerad.
Man får helt plötsligt lust att göra saker, och man kan komma ur sin depression. Man kanske blir riktigt spirituell…
Att ta i så man börjar transpirera är också ett bra sätt att bli av med skit i kroppen.

Nej, nu vet jag att det förstås inte riktigt är så enkelt. – Det är inte bara att skutta runt på en joggingtur och tro att man blir frisk, bara så där. (Inte heller tror jag det funkar att använda en respirator, även om det väl betyder något i stil med “åter till anden”.)
Men regelbunden motion, eller andningsövningar kan på sikt faktiskt göra att man kommer ur sitt håglösa tillstånd.

Andningsövningar kan också hjälpa mot värk i kroppen, och jag har testat ett sätt, som faktiskt får spänningar att släppa. – I alla fall funkar det riktigt bra på mig.
Men det tänker jag skriva mer om en annan gång.

Nu ska jag andas ordentligt, så jag blir lite inspirerad… – Idag tror jag det behövs, för att komma igång.

Det är fint i naturen i alla fall! – Särskilt när solen kikar fram.

Men det blåste rejält idag, och det låg på utifrån myran, så det var inte så mysigt nere vid spängerna.

Högt vatten börjar det bli också.
Ett par canadagäss vadade i vattnet på åkern.

Triangeln mellan åarna ser ut som ett risfält.

Men min favoritek står kvar i alla fall, och den var en av anledningarna till att jag gick hit idag.
Jag ville ”tanka” lite energi…

Jag kan konstatera att vitsipporna ju fortfarande blommar för fullt.

De ser lite olika ut…
Vissa är dubbla.

Andra är inte alls vita, utan rosalila.

Snart kommer också andra vita skönheter…

Och blåa, lila eller rosa…

Harsyran blommar för fullt.

Och så kan jag berätta att det med största säkerhet var tranor jag såg häromdagen.
Idag satt de nämligen på åkern och trumpetade, när jag kom. – Men inte heller idag vill de synas på bild….

De är väldigt duktiga på att gömma sig bakom träd de där rackarna…

Jag bara väntade på att det skulle ligga en fisk på vägen och sprattla… – Men det gjorde det inte i alla fall.

Själv bryr jag mig inte om vädret så mycket idag. – Jag kvittrar ändå jag.
Nej, OJ! Jag menar twittrar.

Nu kunde jag nämligen inte stå emot längre, utan blev så nyfiken att jag ju måste vara med där jag också…

Nu får ni självklart gärna följa mig där med!

Följ @HermansroKarin

Jag fattar inte mycket av det där än, men det klarnar väl så småningom…

Vi ses på Twitter! – Eller?

Men jag vill tipsa om det redan nu, särskilt till alla som har en blogg, eller twittrar (men även alla andra förstås) eftersom det även ger en chans att tjäna pengar, och att vinna en slant.

Jag tycker det verkar vara en toppengrej, även om det såklart inte går att uttala sig om förrän det är igång…
En sak är säker i alla fall! – Ju tidigare man går med, desto större chanser har man att verkligen tjäna några pengar.

Så ta chansen och anmäl dig på en gång du också! (Det är jätteenkelt!) – Och sätt sedan igång att värva flera!

Klicka bara HÄR, eller på bilden ovan, och fyll i dina uppgifter. Sedan är det bara att bekräfta din e-postadress genom att klicka på en länk i ett mail du får, så är det klart.