Sitter här vid datorn, fast jag tänkt gå till sängs.

Plötsligt är det en enorm aktivitet på Facebook, som nästan varit dött hela sommaren. – Skitvädret…
Det är svårt att slita sig från datorn.

Nu ska jag i alla fall dra mig tillbaka, men jag har efter att fler dagar inte haft tid, suttit och lyssnat på min kompis Matts eget hopsnickrade sommarprogram.

Jag har missat sommarpratarna i radion också. – Ett program, som jag brukar tima in i vanliga fall, men nu får jag väl gå tillbaka i arkivet och lyssna på de jag helst vill höra i datorn istället.

I alla fall ville Matts göra ett eget sommarprogram, så det fixade han hemma.
Jag tror inte många av sommarpratarna i P1 klår hans program, men det är klart… Jag är väl lite partisk.
Dessutom förstår ju jag vad han pratar om, eftersom han levde sina ungdomsår i samma samhälle, där jag bor, och alltid har bott.
Ändå tycker jag att han har något att bjuda er alla på ! – Verkligen !

Han är en inte helt vanlig människa, och mer personlig, och samtidigt tankeväckande än så här tror jag inte någon av sommarpratarna i P1 lyckas bli !

Det är ett långt program, men knäpp på ljudfilen och lyssna, samtidigt som ni surfar vidare med något annat i en annan flik !
Jag lovar att ni får en lyssnarupplevelse, som inte många sommarpratare bjuder er på !

Cykelturen till Söderhamn, som till slut blev en tripp till Norge, är ju fantastisk !
En riktig livsresa !

Och hälsningen till den första Skinheaden, med ett “Lycka till med strålbehandlingen !”  är bara en liten del av Matts pratande.

Jag personligen funderar fortfarande på vem det var han delade tält med 1980……
( Att det är någon jag känner vet jag, men jag bara undrar VEM ??? – Tur att det inte var jag ! – Vi kanske fortfarande hade krupit omkring där och letat… ? )

Men… 1980 då var jag fortfarande en liten skit…..

Matts han var ju några år äldre, och såg på den tiden ut nästan som en ung version av Luke Macahan…

Ja, vad ska man säga….

De har väl åldrats både Matts och Bruce Boxleitner.

Hur det står till med Bruce vet jag inte, men Matts, han har då i alla fall förmågan att trollbinda en publik kvar !

Även om han nog aldrig riktigt trott att han haft den…

BURR !!!!
Idag huttrar och fryser jag.

Har dragit igen fönstren, och kurar inne. – För ut vill man helst inte !
Fy, vad ruggigt det är !

Vinden har slagit om på norr, och det blåser lika friskt som det har gjort tidigare.
Men nu är ju vindarna kalla.

Ser i alla fall att vädret ska vända tillbaka till sol och behagliga temperaturer i nästa vecka, men den här helgen blir jag då inomhus.
I morgon ska det bli ännnu kallare !

Var i alla fall iväg till affärn nyss, och där stötte jag på en människa jag inte har träffat på hur länge som helst.
Femton år är det nog i alla fall sedan vi överhuvudtaget sågs, och minst tjugo, sedan vi senast var ute och härjade ihop.

Kände inte igen honom först, för det var en sån som man liksom såg håret på först av allt.
“Hej Karin !” hörde jag, och inte förrän jag såg glittret i ögonen och lade märke till det krökta leendet rasade poletten ned.

Nu fanns det nämligen inget hår alls på huvudet, och det var ju väldigt förvirrande…   – Men annars var han sig lik.

Nu sitter jag här och skrattar för mig själv åt gamla minnen som ploppar upp.

Tänk så mycket tok vi hade för oss i ungdomen här i lilla Tärnsjö…
Oj, oj, oj…..