Öm kärlek

Idag har jag ägnat mesta tiden åt att tänka kärleksfulla tankar till min älskade lilla kropp.
Eller… Lilla och lilla….Det är ju såklart en definitionsfråga. ..

Men jag har ömmat för den som för ett litet barn i alla fall. – Och kroppen den har ömmat rejält den också…

Magen gör ont, armarna gör ont, ryggen gör ont, benen värker som om jag sprungit ett maratonlopp, och resten, inklusive hjärnan, känns som om det gått ett varv genom en köttkvarn.
Tungan och gommen gör dock inte ont alls, vilket känns positivt!

När det blir så här, så är det lätt att bli arg på kroppen, ge den bannor, och säga elaka saker om den.
Det har jag lärt mig att det inte hjälper alls!
Kroppen är som ett litet barn, alldeles oavsett storlek, och den vill ha massor med kärlek och omvårdnad, och inte få en massa skit, bara för att den är lite obekväm en stund. – Särskilt inte när den försöker säga till oss att något är alldeles på tok.
Oftast tar vi ett piller för att döva värk,  istället för att liksom fråga kroppen vad som är fel. – Vad vi gjort tokigt eftersom den protesterar.
För det beror nästan alltid på något vi gjort.
Något vi ätit som vi inte borde, något vi inte ätit som vi borde. Att vi stressat eller utsatt oss för gifter, som kroppen inte orkar med.
Eller helt enkelt för att vi glömt bort att bry oss om kroppen…

Nu skriker min kropp högt, som ett spädbarn med kolik, eller svår hunger, eller välfylld blöja. – Eller ungefär som allt på en gång…
Och jo, jag tar smärtstillande. – Men idag hör jag tydligt vad den säger i alla fall, så det funkar inte riktigt som att säga: “Håll käften!”
Jag försöker förklara att jag gärna lyssnar, och att jag förstår att det inte alls är bra, men att det gör så ont i öronen, att jag liksom måste dämpa skriken lite grann.

Jag hoppas och tror kroppen förstår…
Jag tror också att den förstår att jag måste göra så här, för att försöka få ut den objudna hyresgäst som verkar ha tagit plats i kroppen, även om det blir obekvämt när antibiotikan far runt och letar offer i varje hörn, och lämnar efter sig en massa döingar där inne, som kroppen måste städa bort.

Vi vankar mellan datorn, sängen och fåtöljen jag och min kropp, men vi känner oss inte riktigt bekväma någonstans en längre stund.
Men vi älskar varandra… I både nöd och lust.
Hoppas det blir lite mer lust snart!


This entry was posted in Tankar och hälsa. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge