Ett reseäventyr

Jag minns inte hur det började…?
Har vaga minne av att jag befann mig hemma hos en vän i alla fall, men inte en susning om vad det var som hände där? Bara att någon skulle köpa hus i ett bostadsområde som inte finns i Tärnsjö egentligen.
Men sedan drog vi iväg, ett stort gäng, ut till Östaholm, där det var majbrasa, och en massa marknadsstånd i långa rader.

Jag noterade att det var moln på himlen, men att man kunde se lite blått mellan dem, och det var ganska varmt och skönt ute.
Vad de sålde i alla dessa marknadsstånd har jag inte en aning om. – Det enda jag brydde mig om var att försöka se om man kunde kika mellan dem, för att se över älven till “min” gamla stuga. Men det gick inte…

Sedan var vi plötsligt på vägen mot Östervåla. Vi var egentligen på väg till Söderfors, men dit kom vi aldrig…
Jag ville absolut svänga in i Våla, för att kolla vid mäklarkontoret om det fanns något mer ledigt hus i det där området i Tärnsjö, som inte finns, för nu ville jag också ha ett hus där.
Vi gick och släpade på en stor dragkärra i trä. Något liknande en gammal gödselkärra man hade efter hästar förr i tiden.

Vi kom aldrig fram till Östervåla ens…
Ungefär vid bron över ån i Mårtsbo, så hamnade vi plötsligt i London.

Jag, som liksom har kartor inmemorerade i hjärnan, över platser jag ska besöka, kan berätta att London var lite annorlunda planerat än den “vanliga” kartan…
Och det var väldigt nära mellan saker och ting.

Vi drog omkring där på vår kärra, och kom in i “svenskkvarteren”, där det var väldigt många som pratade svenska, och nästan alla som flyttat till London från Sverige bodde och arbetade.
Där stötte jag plötsligt på en före detta arbetskamrat, som nu jobbade i en blomsteraffär, och trivdes alldeles utmärkt.

Då gav jag upp planerna på att försöka hitta hus i Tärnsjö, och bestämde mig för att kolla upp bostadsmarknaden i London istället.
Jag måste hitta mäklarkvarteren… – De skulle väl ligga lite norr om svenskkvarteren hade jag för mig…?

Jag lämnade mitt sällskap, som hade bytt åt sig något som liknade fågelhus i plast, som nu fyllde halva flaket på den där kärran, och traskade iväg.
Men jag gick visst fel. – Hamnade för långt söderut, och vips, så var jag på landet…
Träffade en skolklass, som skulle in på Zoo, men att gå runt hela området verkade så jobbigt, för att komma tillbaka till stan. Dessutom skulle det ta sådan tid, och jag började få bråttom, för jag måste ju hinna in på Boots också, och köpa bomullspads (För det är ju det man absolut måste köpa om man kommer till England, och går på Boots…? – Men jag kunde ju hitta något annat skoj där också…) så jag letade efter en genväg.
Hittade en också. – Ett toppensätt att komma tillbaka mitt in i smeten…
Från den lilla gatan vi stod på, kunde man klättra upp till gatan ovanför.
Jag stack upp huvudet, och kollade, och befann mig mitt i en refug, där trafiken körde vilt omkring.
Här kan man gå, sade jag, och ungarna frågade om jag fick göra så för min mamma och pappa, och jag bara log, och nickade… – Och klängde upp genom hålet tillbaka till centrum av civilisationen.

I min jakt på “mäklarkvarteren” hamnade jag plötsligt i närheten av blomsterhandeln, och jag träffade mina vänner igen. De drog omkring på kärran, men nu hade de sålt alla fågelhusen, så kärran var tom.

Jag var hungrig, och bestämde mig för att jag behövde få i mig något att äta, innan jag skulle knalla lite norrut, och längs en gata fanns en massa träbodar.
I en av dem kom en kvinna ut, och frågade om jag ville äta nylagad gryta?
Det lät vansinnigt gott, så jag tackade ja.
Hon måste bara hämta kött hos slaktaren, vägg i vägg först. – Kunde jag hjälpa henne backa dit traktorn?

Ja… Det kunde jag väl…
Det var bara det att det var en väldigt tvär backe ned mot Themsen (Haha, för det är ju väldigt kuperat i London…Blinkar ), och kopplingen på traktorn tog väldigt högt upp, så det var nära att jag rullade ned i floden med den gröna traktorn, innan jag hittade dragläget, och kunde backa upp med ett flak bakom traktorn, till slaktarens dörr.

Där lastade man hela flaket fullt med fantastiskt fint uppskurna köttbitar, och jag skulle vända traktorn, så vi kunde backa ned det till kvinnan som lagade mat igen.
(Varför inte bara köra framåt kan man ju fråga sig, men vända på steken skulle vi tydligen…)
Jag körde in traktorn i slaktarens bod, och slaktaren skulle vända flaket (som  inte hade några hjul, utan bara var en skiva, som släpade på backen) genom att putta runt det.
Men precis då stannade ett par och pratade, precis mitt i vägen, och slaktaren kunde inte ställa sig och skjuta flaket, utan tog tag i sidan på det, och lyckades välta hela alltihopa, så allt fint kött hamnade på marken.
A total disaster!!!!
Jag var helt förtvivlad, och utbrast alldeles förkrossad: ”What a waste of such perfect meat!”
Men slaktaren han bara skrattade åt min reaktion, och slog sig på knäna, tokfan…

Då vaknade jag…

Några bomullspads fick jag inte med mig hem, och inte blev det varken någon bostad, eller något jobb i London heller för den delen…
Men ett gott skratt fick jag mig i alla fall, och jag fnissade länge, åt allt tok som kan komma ur hjärnan.

Lämnar fritt fram till alla som vill försöka sig på att analysera min dröm. – Själv ger jag mig inte på det konststycket, utan nöjer mig åt att det var kul så länge det (den) varade, och att jag hade turen att minnas så pass mycket av galenskapen, även när jag vaknat. Blinkar

This entry was posted in Blandat pladder, Humor, Tankar och hälsa. Bookmark the permalink.

7 Responses to Ett reseäventyr

  1. Haha vilken knasig dröm, tänk vad man kan drömma ibland 🙂

    Ja, ibland är det bra och tänka igenom saker noga innan man gör dem 🙂
    En plats i solen´s last [type] ..007

    [Reply]

  2. Kenneth says:

    avstår nog också men det verkar som du har fått med mycket 🙂

    [Reply]

  3. Camilla says:

    Haha, dessa drömmar! Man vet aldrig vad de ska bjuda på för äventyr:)
    Camilla´s last [type] ..En ny dag…

    [Reply]

  4. Jonnie says:

    ja men visst e de skönt att röra på sig, har inte hunnit gå idag, så imorgon e de ut igen 🙂

    [Reply]

  5. Camilla says:

    Ja, tur man inte har magsjuka i huset alltför ofta! Och skönt det ofta går över lika fort som det började *rys*
    Camilla´s last [type] ..Projekt 3 – trappan

    [Reply]

  6. Bibbi says:

    När du drömmer så här häftigt behöver du ju inte resa i vaket tillstånd. Det är god ekonomi haha…….

    Jag brukar aldrig komma ihåg mer än fragment av mina drömmar.

    Ha det bäst! Kramen

    [Reply]

  7. Camilla says:

    SKönt man kan få ta hjälp av stora maskiner till sånt! Skulle man gräva för hand vid stora projekt skulle iaf jag ge upp direkt. Men ja, de får gärna komma och greja på i min trädgård med! Tur vi har liten tomt säger jag bara, haha 🙂
    Camilla´s last [type] ..En sockerknarkares bekännelse

    [Reply]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge