Tre män i en båt. – Och så jag…

I går kväll när jag skulle sova lyssnade jag på en healingmeditaton med Kelly Howell.

Ett bra sätt att lära kroppen läka.


Jag har lyssnat på den många gånger förr, men igår, när jag kom till det stället jag skulle tänka på ett tillfälle i livet, då jag kände mig fri, stark, och full av självförtroende fyllde min kropp, så kom jag att tänka på när vi var på fisketur…

Och med det kom jag osökt också att tänka på klassikern av Jerome K Jerome, från slutet av 1800-talet. – Tre män i en båt. (Klicka på länken, så kan ni läsa den)

En helt galen historia om tre sjukliga vänner som bestämmer sig för att en tur i båt längs Themsen.

”Ansträngningen som våra hjärnor utsatts för, har framkallat en allmän depression i samtliga våra kroppssystem. Miljöombyte, samt fullkomlig avhållsamhet från tankearbete torde komma att återställa vår själsliga balans.” Kan man läsa i början av boken, och det låter ju som ett rätt modernt, och klokt sätt att resonera.

Men hur klokt det egentligen var, kan man fundera över, då man läser om deras vedermödor..?
Det enda avsnitt jag minns glasklart, sedan jag läste boken i gymnasiet är de problem en konservburk orsakade, och jag tycker det är hysteriskt roligt!

“Vi är mycket förtjusta i ananas, alla tre. Vi såg på bilden på burken; vi tänkte på den saftiga ananasen inuti. Vi log åt varandra och Harris höll sin sked i beredskap.
Så letade vi efter burköppnaren. Vi letade igenom korgen. Vi vände upp och ner på väskorna. Vi lyfte på trallarna på båtdurken. Vi tog i land allt på stranden och skakade det. Ingenstans hittade vi burköppnaren.

Så försökte Harris att öppna burken med sin fickkniv, bröt av bladet och skar sig allvarligt; och George prövade med en sax och saxens blad öppnade sig och stack sånär ut ögat på George. Medan de plåstrade om sina blessyrer, försökte jag få hål på burken med den vassa änden på båtshaken och båtshaken gled och fick mig ut mellan båtsidan och stranden i det två fot djupa, leriga vattnet och burken rullade iväg, oskadd, och hade sönder en tekopp.
Då ilsknade vi till rejält. Vi tog med oss burken upp på stranden och Harris gick ut på fälten och hämtade en stor, skarp sten och jag gick tillbaka till båten och hämtade masten och George höll burken och Harris höll den vassa änden av sin sten emot den och jag tog masten och lyfte den högt upp i luften och samlade all min kraft och lät den falla.

Det var Georges stråhatt som den dagen räddade hans liv. Han har behållit den (vad som är kvar av den) och om vinterkvällarna, då piporna tänts och pojkarna långrandigt berättar om de faror de gått igenom, tar George fram den och låter den gå runt och den spännande berättelsen berättas återigen, med nya överdrifter varje gång.
Harris kom undan med bara ett köttsår.

Därpå tog jag mig an burken och hamrade på den med masten, till dess att jag var utsliten och uttråkad av hela min själ, varvid Harris tog över.
Vi slog den tills den var platt; vi knackade den åter fyrkantig; vi formade den till varenda form som geometrin känner till — men vi kunde inte få hål på den. Då gav sig George på den och knackade den till en form så främmande, så hemsk, så ickejordisk i all sin grymma fulhet, att han blev rädd och kastade ifrån sig masten. Då satte vi oss alla tre runt omkring den i gräset och betraktade den.
Det fanns en stor buckla på dess topp som såg ut som ett hånleende, vilket gjorde oss rosenrasande, så Harris rusade på saken, plockade upp den och slängde ut den mitt i floden och medan den sjönk, skrek vi ut våra förbannelser över den och vi steg i båten och rodde från platsen, och stannade inte förrän vi nådde Maidenhead.”

Men nu handlar det alltså om en fisketur, som tog sin början i gryningen den nionde juli 1990.
Tre unga män, och jag åkte iväg i min lilla turkosblå båt, av den typen man brukar kunna hyra på campingplatser runt om i vårt land.
En liten dubbelbottnad sak, som man inte kan ha större motor på än så många hästar det finns fingrar på en hand, och helst något mindre… Motorn vi hängde på tror jag var på två eller tre.

Det var spegelblankt på älven, och alldeles gudomligt vackert då solen lyste upp morgonhimlen lite underifrån fortfarande.
Tre män fiskade glatt, och jag satt i fören och bara tyckte livet var underbart, och agerade vägvisare ibland.

Vi snirklade runt lite här och lite där, och nu började också vinden vakna…
Den vaknade rejält, och var visst på ett sjujäkla humör den här dagen, för oj, vad den friskade i, den där morgonbrisen! Och den kom från ett håll, så den fick en del öppet vatten att sätta snurr på också.

Tre män i min båt verkade nu inte tycka att detta var så kul längre, men det tyckte jag…

båttur

Vi tog sikte på Älgön, för att “lida skeppsbrott” där tills vinden lugnat sig.
Vågorna skvalpade över relingen på båten, och tre män började se rejält besvärade ut…

Jag däremot hade aldrig känt mig så levande, och njöt av varje sekund.
Rätt vad det är, hör jag från aktern, sammanbitet:
“Du är ju fan helt sjuk i huvudet du Karin! Här håller vi på att dö hela bunten, och du bara sitter där och ler!”
“Inte dör vi inte”. svarade jag. “Den här båten är bra mycket säkrare än Titanic, och tar ett bra tag på sig att sjunka, om vi tippar ikull.”
“Kurt kan ju inte ens simma.” fick jag till svar, och det var ju sant förstås…
Men nog skulle vi väl kunna dra in honom till land om det blev aktuellt? – Det var ju inte så att vi var ute på Atlanten direkt, (Det var nog bara 200 meter kvar till Älgön nu.) och vattnet var ljummet.

Förresten skulle vi såklart inte kantra! – De här små båtarna bara rullar på vågorna, och kantrar inte i första taget.
Alltså fortsatte jag idiotförklarad njuta även sista biten in mot lä, i viken bakom Älgön.

Väl på land hade visst luften gått ur de tre männen. – Jag däremot fortsatte tycka det här var skitkul, och kände mig verkligen som om jag hade full kontroll!
Gjorde i ordning en eldstad, och byggde torkställningar av pinnar runt brasan.

En gädda hade någon av de tre männen lyckats få upp under fisketuren, så nu sattes den upp på en grillställning jag också snodde ihop av lite pinnar.
Efter en stund kunde vi plocka bitar av nygrillad gädda, och vi åt glatt, trots att det smakade…. ingenting!
Vi hade ju inget salt med oss, och det kan jag ju lämna som tips till er som tänker begå skeppsbrott någonstans. Ta med salt! Skrattar (Det är minst lika viktigt som konservöppnare.)

Snart var våra kläder, med värmen från elden, och vindens hjälp torra igen. Ja, det var ju varmt i luften också, så det var ju inga tjocka tyger som skulle torka heller, utan bara linnen och t-shirts och tunna shorts.

De tre männen började tröttna på att vara skeppsbrutna, och skickade mig som utkik till andra sidan ön, för att kolla hur sjön såg ut hemåt. – Knäppgökar!
Det hade jag ju kunnat räkna ut redan då vi kom dit att det på andra sidan bara var en kort, kort snutt med stora vågor, och sedan betydligt lugnare sjö. – På den sidan var det ju inga stora öppna ytor där vinden kunde fånga vattnet, och göra så stora vågor precis….

Och visst var det så!
Vågor fram till Braskarön, men sedan ganska lugnt vatten.
Men det sade jag förstås inte…. – Jag tyckte ju det här var hur kul som helst, och hade inte alls tröttnat än. Skrattar
Drog till med något om att det väl lugnat sig lite, men fortfarande såg ganska guppigt ut. – Så då stannade vi en stund till.
Men framåt förmiddagen började vinden mojna märkbart, och nu åkte vi hem till stugan igen.

Morgonen efter min tjugofjärde födelsedag glömmer jag aldrig!
Vad jag gjorde resten av den dagen det minns jag inte, (förmodligen tog jag väl en rejäl tupplur efter att ha varit uppe hela natten) men jag ser tillbaka på den dagen som en av de absolut bästa och mest minnesvärda i mitt liv i alla fall.

Och naturligtvis, med hjälp av att plocka fram den där känslan jag kände därute i båten, så blev jag ju hur pigg som helst, och hade ett litet helsike att somna, trots att jag igår känt mig som en överkörd grävling hela dagen.
Det är ett litet världskrig i min kropp nu, där kolloidalt silver och mitt immunförsvar slåss mot förkylningsvirus. Men idag känns det bättre igen, trots att det tog lång tid att somna. – Kanske tack vare energin från den där fisketuren som dök upp i mitt minne. Blinkar

This entry was posted in Blandat pladder, Humor, Tankar och hälsa. Bookmark the permalink.

6 Responses to Tre män i en båt. – Och så jag…

  1. Vilken resa , 3 livräda män i en båt och en galen leende tjej, den turen skulle man ha varit med på ,
    Lyssnade nyligen på bokbanet ”3 men in a boat” fortfarande lika kul Uppläst med en snoffsi engelsk acent,
    Har försökt länge fått tag på Tre män på velociped
    av Jerome K. Jerome men icke , det är en uppföljare med samma gäng

    [Reply]

    Karin - admin Reply:

    @Matts Jansson, Ja, det där var en resa det… 😉
    Kolla på wikisource om Tre män på Velociped finns där också. – Det finns ju hur mycket som helst där… – Annars kanske biblan kan hjälpa?

    [Reply]

  2. Engelsk originaltitel Three Men on the Bummel (i USA Three Men on Bicycle

    [Reply]

  3. Kenneth says:

    den boken har jag aldrig läst men lät hysteriskt där med burken 🙂

    ha en skön söndag

    [Reply]

  4. Är alldelles för mossig i huvudet för att läsa allt detta just nu. påminn mig en annan dag så skall jag läsa ingående 🙂

    Kram denna söndagsafton!

    [Reply]

    Karin - admin Reply:

    @Linda aka Javamorsan, Hoppa över styckena med de litterära tre männen och hoppa ned i min berättelse istället. – Den är mer lättläst. 😉

    [Reply]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.