Konfliktlösning 1.0

När man läser, och hör om barn som mår dåligt i skolan, och inte vill gå dit, så blir man så ledsen. – Så ska det ju inte behöva vara!
Minns faktiskt att jag själv också hade en sådan period i första klass. Väldigt kort period, men…

Det var så att jag kunde läsa, långt innan jag började skolan, och jag hade väldigt lätt för mig.
En av killarna i klassen ville absolut vara bäst, och han var bäst också. – På matte.
Det var inte så bra att jag var så duktig på att läsa, men så länge han var bäst på matematik så var det frid och fröjd.
Själv hade jag aldrig ägnat mig åt att räkna, annat än lite plus då möjligtvis, men så fort vi började med matematik i skolan, så kom jag snabbt ikapp hans kunskaper.

Då bröt helvetet ut.
Ett väldigt litet helvete, med världsliga mått mätt visserligen, och bara under en kort period, men för mig var det inte så litet just då…

Jag hade aldrig varit i den situationen förut, att någon var elak mot mig, och slogs, knuffades och nöps.
Särskilt inte utan att jag kunde förstå varför? – För självklart förstod inte jag , vad det berodde på.
Han var bara elak och dum…

Efter en tid ville jag inte gå till skolan, och jag sade ju inte direkt heller, vad det var som gjorde att jag inte ville.
Men till sist klämde jag väl fram det i alla fall…. – Då jag kom hem med sår och blåmärken, och inte kunde hitta på någon ursäkt…

Jag minns än idag posen min pappa intog där vid köksbordet, med huvudet lätt på sned, blicken han gav mig, och hans ansiktsuttryck, och orden han sade, lugnt, men med eftertryck:
“Men Karin… – Den där lilla skiten rår du väl på!” (Observera att det inte var ett frågetecken efter de där orden, utan ett utropstecken. – Det var inte en fråga han ställde mig nämligen, utan ett påstående.)

Det räckte så…

Nästa dag, när den här killen började tracka mig, och knuffas, så lappade jag till.
Rejält…
Och eftersom jag var en rätt stark liten tjej, fast jag inte riktigt förstått det själv, så förde det med sig att han for iväg baklänges och landade med huvudet i ståltrappen utanför lärarrummet, och började blöda något förskräckligt.

Då blev jag rädd faktiskt, och jag kan känna isklumpen i magen, när jag tänker på det nu…
Men när fröknarna kom ut, och hade tagit hand om killen, och konstaterat att det nog inte var så farligt egentligen, och släpat med honom till syster Selma i huset nästgårds, så fick jag inte ens en utskällning, som jag väntat mig.
Bara en förmaning om att så där ska man inte göra. – Och så var det bra med det.

Det här var nämligen nästan på stenåldern, och skolpersonalen hade naturligtvis sett vad som pågick, men lät oss lösa det själva…
Och löste det… – Ja, det gjorde jag alltså, med hjälp av det självförtroende pappa givit mig, och min högernäve…

Självklart tycker jag inte konflikter ska lösas med våld!
Jag hoppas, och vill så gärna tro att man på skolorna tar tag i problem, innan de blir problem, och hjälper eleverna lösa dem på oblodiga sätt. (Tyvärr vet jag att det långt ifrån alltid är så…)

Men säga vad man vill…. Även stenåldersmetoden funkade ju.
Både självförtroendet och min självkänsla ökade en del, då jag kände att pappa trodde så blint på mig på mig, att han inte ens försökte lösa problemet åt mig. – Och jag sedan faktiskt löste problemen på egen hand, genom att sätta mig i respekt. 
Även om det inte var på ett helt korrekt sätt… Förvirrad

Jag skulle inte vilja ändra på en enda sekund av den där tiden!
Och kanske, kanske var det inte så tokigt av lärarna att vänta några dagar, (för det var inte just mer än så, kanske någon vecka…?) innan de “lade sig i”?

Vi lärde oss båda något viktigt om livet, de där dagarna nämligen…

This entry was posted in Blandat pladder, Tankar och hälsa. Bookmark the permalink.

6 Responses to Konfliktlösning 1.0

  1. Schools out, Dig skulle man haft som Skolkamrat då skulle jar bara ropa på Karin när dom var dumma.
    Jag fick själv ibland gå in i strid istället för att bara ta. men det var bara jobbigt
    Jag valde ofta att gå undan,

    [Reply]

    Karin - admin Reply:

    @Matts Ove Torgny Jansson, Måste ha varit jobbigt… 🙁 Själv blev jag aldrig mobbad, om man inte kan räkna den där korta perioden som det då förstås, men annars var det bara ”vanliga” konflikter som dök upp emellanåt. Snabbt lösta, och sedan var man vänner igen.

    [Reply]

  2. Patrik says:

    Det gick ju bra att lösa problemet på det hederliga sättet i alla fall.

    Jag var nog lite lika, så jag inte gillade att gå till skolan. Fast inte i ett år utan alla år… Inte för att det var jobbigt när jag väl kom dit, men jag gillade ändå inte att det var ett ”måste” att gå dit. Har aldrig gillat att ha ett inrutat liv…

    Tror ändå det på något vis var bättre förr, för inte f-n gick man sönder för man cyklade utan hjälm eller råkade i luven på någon. Man lärde sig i alla fall ta rätt på sig själv utan att förvänta sig att någon annan skulle lösa allt åt en. En riktigt bra lärdom…

    [Reply]

    Karin - admin Reply:

    @Patrik, Jag fann mig rätt bra i det där med det inrutade. – Fast ibland struntade jag i rutorna förstås, och struntade i att gå på vissa lektioner.
    Jag hade ju så lätt att lära då, att jag ändå låg i topp i klassen.
    Ja, jag tror vi tillhör en generation, som hamnade väldigt rätt, mellan gamla tiders hårda uppfostran, och nutidens daltande. (För visst är det lite så, att vi tagit från barnen mycket av deras egen förmåga att lösa problem, genom att göra allt för dem… :/ – Och jag är inte bättre än någon annan!)

    [Reply]

  3. Hörni says:

    Ja det är kanske inte alltid man ska lägga sig i barns konflikter på en gång, utan man kan ge dem chansen att lösa det själva först. Men om det blir mobbning av det så är det inte bra, då måste man gripa in som vuxen.

    [Reply]

    Karin - admin Reply:

    @Hörni, Ja, det är sannerligen inte lätt det där… För NÄR ska man ta tag i saken?
    Efter att ha tänkt tillbaka på den där korta perioden, så inser jag ju att det i det fallet var bra att vänta, men jag kan tänka mig att det i andra fall behövs sättas in resurser snabbare än så. – Barn är ju så olika, och jag var ju i grunden ett väldigt tryggt och stabilt barn på alla sätt och vis. Bara ovan vid elakheter, och avund, ensambarn som jag var och allt… 😀
    Ett osäkert barn kanske hade knäckts av bara någon dags trackande, och inte orkat slå tillbaka eller resa sig av egen kraft.
    Och jag hade ju också ”turen” att det verkligen var en LITEN skit, som var elak. – Det var väl därför han fladdrade iväg så, när jag gav honom en vinge… 😀

    [Reply]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.