London

I London har jag varit en gång.
Det var i slutet av juni 1980, och jag hoppade på kryckor.

Två gånger i mitt liv har jag varit på språkresa, och båda gångerna lyckades stuka foten riktigt illa alldeles innan.
(Frankrikeresan har jag ju skrivit om tidigare, men då hann jag kasta kryckorna precis före avfärd.)

Första gången var alltså när jag skulle åka till England, och doktorn tyckte jag skulle stanna hemma.
Ledbandet var alldeles söndertrasat, och behövde vila enligt honom.
Det kunde han ju glömma! 😀
Hade jag nu en gång fått chansen att åka iväg, så tog jag den såklart! (Och han förstod min iver att komma ut och se världen. – Så även min mor och far, som trots att läkaren varnade för att det kunde bli besvär med foten i framtiden om jag ansträngde den, faktiskt släppte iväg mig.)

Vistelsen i England började med ett par dagar i London.
Självklart ville man ju se så mycket man kunde hinna med, så där hoppade jag runt tills det blödde i handflatorna.
Jag plåstrade om, och lindade handtagen på kryckorna så gott det gick. Bet ihop och hoppade vidare.

Ibland blev det lite väl jobbigt dock, och jag minns så väl när vi stod precis vid den gigantiska rondellen vid Trafalgar Square och viftade efter en taxi. Jag ivrigt fladdrande med kryckorna åt alla håll i vädret, så folk runt omkring fick ta omvägar.

Vi skulle till ett matställe, som vi inte riktigt hade fattat var det låg, och jag orkade inte hoppa runt på måfå och leta längre.
Vi hade trots allt tagit oss ända dit till fots från Picadilly Cirkus, och nu var jag trött och öm i händerna.

trafalgar

Otroligt nog stannade också en taxi, och det blev ett tutande utan dess like, från de andra bilisterna, medan vi så snabbt vi kunde kastade oss in i Hackneyn. – Den speciella typen av taxibilar som används i London, som också kallas Black Cab.

Chauffören stirrade liksom oförstående på oss när vi rabblade upp adressen till det Californian Pancakehouse vi skulle äta på, och kom sig inte för att köra.
Han repeterade adressen och frågade om det verkligen stämde, och vi svarade i kör att det var alldeles rätt.

Vi lämnade fram listan där resturangens namn och adress stod, och han gapskrattade, och frågade om vi ville åka till den adressen.
Vi nickade och sade YES!

Vad är det som är så svårt att förstå? satt vi och tänkte. (I alla fall jag. – Och jag är säker på att min kompis tänkte likadant. )
Taxichauffören gapskrattade, ruskade och ruskade på huvudet, slog sig på knäna och började köra.

Vi fick åka nästan ett varv runt i rondellen, eftersom vi skulle in på gatan bredvid den som vi stod precis vid.
Sedan åkte vi kanske sjuttiofem meter till från rondellen, och där var åkturen slut. – Vi var nämligen framme. Skrattar
Den kortaste taxiresa jag har gjort, och förmodligen den kortaste körning chauffören haft.

Den där taxichauffören måste ju vara gammal nu. Men om han fortfarande lever kan jag ge mig sjutton på att han fortfarande ruskar på huvudet, skrattar högt, och tänker tillbaka på den knasigaste dagen i hans arbetsliv. – Då två blonda svenska, förvirrade flickor i nedre tonåren, varav den ena lätt handikappad, fick honom att stanna mitt i rondellen i lunchrusningen. – För att åka bara ett par portar bort. 😀

Hotellen i London och Paris är generellt sett av lägre standard än i de flesta andra städer, och London är nog sämst.

Jag vet inte hur det är nuförtiden (Det kan ha blivit bättre.), men när vi var där så bodde vi i ett riktigt råtthål, och det hotellet var ändå klassificerat med någon stjärna.
Om jag inte missminner mig så var det tvåstjärnigt, fast det var som ett krypin för luffare.
Leinster Hotel hette det och adressen var Leinster Square 7-11.
Varför jag minns det så bra fortfarande vet jag inte. För det var då verkligen inte något ställe att lägga på minnet…

Nu är det inte längre något hotell där, men jag misstänker att man lätt kan luras till andra råttbon, om man tittar på hotellstandarden märkt i stjärnor när man ska boka boende i London, även idag.

Då kan det vara bra att kunna markera vad man är ute efter, och enkelt hitta hotell i rätt område och prisklass med hjälp av en sökfunktion. Och att folk som bott där satt betyg på hotellen.
Det kan nog göra det lite lättare att välja, än genom att bara läsa beskrivningar i en broschyr, eller på nätet.
Hotellen själva vill ju gärna ha gäster, så de polerar säkert ofta sina egna beskrivningar av lokaliteterna en aning…

Jag skulle gärna vilja åka tillbaka till London, och då skulle jag absolut ta hjälp av sidan Hotell London.
Där kan man också läsa en massa om sevärdheter, nöjen och stadens historia.

Funderar du på en tripp till London, så tycker jag du ska kika där. – Du kan säkert få hjälp att hitta bra boende, och dessutom läsa en massa information om staden.

This entry was posted in Okategoriserade. Bookmark the permalink.

6 Responses to London

  1. Patrik says:

    London skulle jag också vilja åka till…Undrar varför jag inte bara åker egentligen? Jag sitter ju inte direkt fast… Är väl mest tummen som fastnat.

    [Reply]

  2. Härlig stad – blir troligen en tripp dit i Juni. Längtar redan.

    [Reply]

  3. Stattinskan says:

    Din lilla klantmaja 😉 Jag har mellanlandat och sovit över en natt i London när vi skulle till Västindien, men jag har inte sett ett skita av staden 😉
    Svar: Tack Karin, jag håller utkik i min mail och ser om det klarnar 😉

    [Reply]

    Karin - admin Reply:

    Gör så!
    Ser att du skrivit en annan mail nu, än den jag skickade till.
    Jag har skickat bilden till den adressen med förnamn.efternamn@blablabla.com, så du får logga in där. 🙂

    [Reply]

  4. Indianmatts says:

    Snygg taxi resa Karin

    [Reply]

  5. Ailas says:

    Visst kan man undra över standarden. Hur har inte vissa hotellrum varit nu under kalla vintern? Med de stora springorna de kan ha i fönstren…

    Minns ett par vänner som tog in på ett hotell i Paris där det inte ens gick att låsa dörren!

    [Reply]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *