Sorg och tankar

Jag sörjer…

Mitzie

Vår gammelkatt, som har en sprucken juvertumör ska få somna in på onsdag.
Operation skulle bli så dyrt, och prognosen för framtiden skulle ändå vara dålig.
Tumörer brukar komma tillbaka.

Därför bestämde jag att istället för att köra henne i bil till Uppsala.
( Något som nog är det värsta hon vet. Hon blir fullständigt skräckslagen… ),
Istället för att dessutom låta henne må dåligt efter operationen, som är ett rätt stort ingrepp, låta henne leva sina sista dagar där hon trivs, och få lufsa omkring precis som vanligt, så länge det nu gick.

Det var svårt att bestämma sig för att inte operera, men sedan tänkte jag också på vem operationen egentligen skulle vara för.
Det skulle ju faktiskt mest vara för vår skull, – min och Elins skull.

Mitzie har levt ett mycket bra liv, med mycket kärlek och god, bra mat.
Att utsätta henne för operationen, och hålla henne instängd i ett par veckor, för att operationssåret skulle läka vore inte alls kul för henne.
Dessutom med mycket osäkert resultat…

Nu har emellertid såret blivit infekterat, och köttet har börjat ”dö” runt såret.
Därför känns det som det börjar bli dags, och veterinären hade en klämtid över, när hon ändå var i Tärnsjö, och kommer hem till oss på onsdag.

Usch vad ledsen jag är !!!
Sitter här med tårarna rinnande och ett snorpapper.
Det blir så påtagligt nu när jag skriver om det. Mitzie ligger här bredvid, och undrar säkert vad det är med mig.
Fast hon kanske vet… Katter brukar ju ha en otrolig förmåga att känna på sig saker.
Lilla lilla älsklingsmissen….

Ändå känns det bra att skriva av sig.
Inuti känner jag ju att det här är det bästa egentligen, fast det känns väldigt konstigt att bestämma över liv och död… USCH !!!

Vi skulle kunna skjuta lite längre på den här avlivningen, men varför ?
Dagen kommer ju ändå att komma snart, och i och med att såret är infekterat kanske det kommer läskiga bakterier, som också vi blir sjuka av.
Dessutom tjänar ingen på att vänta tills Mitzie börjar må riktigt dåligt av det heller.

Känns väldigt konstigt att sörja i förväg förstås, och det kanske egentligen inte rimmar så bra med mina ”tankeövningar”.
Ändå är väl det här annorlunda ?

Jag övar ju på att tänka positivt, och att saker ska gå bra, att mitt liv är bra, och att jag inte ska oroa mig för saker.

Att ta ut nederlag i förskott är ett dumt sätt att slösa energi, och använda tiden till negativa saker, istället för att ha kul så mycket som det går.
Om det sen skiter sig med något ( vilket det kanske inte alls gör ) kan man sörja över det då, gråta ut ordentligt, men också försöka tänka att det väl var någon mening med det som skedde, och ta nya tag.

Om ni förresten undrar var jag fått allt detta med tänket ifrån, och vad det är för underliga idéer jag återkommer till i mina inlägg stup i ett kan ni ta en liten titt här ;

Det är korta utdrag från en film, som faktiskt är otroligt bra och tankeväckande !
Det är väldigt svårt att tänka ”rätt”, men nog blir livet roligare och lite enklare, bara man börjar försöka praktisera det de lär ut i filmen !

Hela filmen finns att köpa med svensk text t ex på Ad Libris

Jag rekommenderar den verkligen !!!
Det verkar väldigt flummigt i hopklippen, men ser man filmen, så blir det klarare, och mer logiskt.

Men oavsett om det nu är rätt eller fel att sörja i förväg, så fortsätter jag nu mitt sorgearbete.
Grinar och pysslar extra mycket med vår älskade misse de sista dagarna…

This entry was posted in Tankar och hälsa. Bookmark the permalink.

0 Responses to Sorg och tankar

  1. June says:

    Det här är ett sorgearbete du går igenom nu, och oavsett om det sker före eller efter hennes död så måste det ske!! Mycket dummare att försöka hålla tillbaka det och tro att det ska göra nytta. Känslorna måste få komma fram så bryt ihop och kom igen, det är nog det bästa du kan göra. Kram!

    [Reply]

  2. Det är alltid hemskt när ens djur är sjuk och man måste fatta beslut om man ska operera eller att gosingen ska få somna in. Jag vet hur det känns eftersom jag fick avliva mina båda katter.

    [Reply]

  3. loppan says:

    Ujj ujj ujj, nästan så tårarna rinner här me när jag läser. Ja minns när ja måste ta beslutet att INTE ens väcka upp min hund för ett sista farväl. D skulle ha varit så onödigt, bara en stunds lidande o illamående för henne, för att jag skulle få ta farväl. Guud va hemskt d kändes. D hade ja ju ingen aning om när dom sövde ner henne, o där låg hon då, när hon slumra in, o släppte mig inte me blicken. D e INTE lätt såndärnt, inte…
    kram o önskar er några fina sista dagar!!

    kramar

    [Reply]

  4. simone says:

    Usch då, förstår om du är ledsen, ett husbjur blir ju som en familjemedlem, som en människa. Jag hoppas kissen får ett långt bra liv! 🙂

    [Reply]

  5. Liz says:

    oj då söta underbara du.. jag sänder dig alla mina positiva tankar! Det beslut du tagit är osjälviskt och större än kärleken.

    och tack för din kommentar om pappa.. det är verkligen svårt att se honom försvinna in i alkoholismens dimma… han har alltid varit törstig, föddes med ett saltkorn i halsen som han själv uttryckte sig.

    sköt om dig

    [Reply]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge