Sitter och minns tillbaka igen. – Med hjälp av bilder från förr i Facebookgruppen.
Inser att jag är gammal… – Så gammal att jag kommer från en tid då föräldrar inte var uppfunna än…
I alla fall var de inte alls som vi föräldrar är nu.
I alla fall inte mina, och mina kompisars föräldrar….
I alla fall inte som jag minns det…
Ingen höll koll på oss direkt, och vi rände runt lite hur som helst, redan från det att vi var så små att vi kunde gå själva. 
Jag minns att jag och en kompis var ensamma ner till Hagudden, och jag kröp in i ett hål i en av ekarna där nere.
Inser nu att jag måste ha varit väldigt, väldigt liten, om jag kom in i det där hålet… – Det är inte stort nämligen…
Vi sprang också omkring uppe i åsen, och lekte i gamla “gruvor” som man kallade det.
Ställen som tidigare varit grustag, och nu var ställen där folk slängde skräp.
Riktiga guldgruvor tyckte vi, där vi klättrade omkring bland gamla gräsklippare, soffor, brädor, fönster, tidningar, kakelplattor, kastruller och rostiga armeringsrör.
Vi byggde kojor med våra fynd uppe i åsen, och gick hem när vi blev hungriga. Sedan drog vi iväg på äventyr igen.
Cyklade omkring ute på byn gjorde vi också, när vi bara lärt oss hålla balansen själva…
Enda gången jag kan komma på att det blev lite hoolabaloo, var när jag en dag med Mullegruppen helt enkelt inte tyckte det var så kul med Mulle just den dagen.
Jag lämnade helt sonika Mulle, ledarna och alla de andra barnen åt sitt öde där i skogen och traskade hem när vi lekte kurragömma eller nå´t i snåren.
Jag var fyra eller fem då tror jag…. – Men hem hittade jag ju. Jag var ju van att leka där i skogen, och hade full koll på var vi befann oss.
Så när de sedan kom för att berätta att jag var försvunnen , så satt ju lilla jag där vid köksbordet och fikade i godan ro. – Och kände mig inte ett dugg borttappad!
Under tonårsperioden var föräldrarna ännu mer osynliga, och vi hade kunnat hitta på nästan vad som helst. – Och en hel del hittade vi väl på också, även om jag tycker att jag var ganska sansad och klok för det mesta.
Det var förresten de flesta, och det spårade väldigt sällan ur ordentligt.
När jag gick i sjuan åkte vi med bussen “Kajan” till skolan i Östervåla.
Vi fick sitta och vänta på bussen i skolans uppehållsrum, och man gick alltid väldigt tidigt till bussen, för att sitta där och prata innan det var dags att åka till skolan.
På lucianatten var det luciavaka där i uppehållsrummet, och då var det såklart fest.
Utan föräldrar!
Själv var jag inte med och vakade, men det var en del som var lite halvrunda under fötterna när det var dags att åka till skolan. Och lucialinnen som snodde sig runt benen hade de också…
Men bussen kom ju aldrig….? – Vi väntade och väntade, och till sist kom den smygande utanför fönstret, och vi gick ut.
Det var rysligt kallt, och bromsarna på bussen hade frusit ihop.
Därför fick vi alla som skulle med springa och hoppa på i farten. – Och det var inte bara vi där vid skolan som skulle på, utan alla ungar längs vägen fick springa och hoppa på medan bussen rullade. – Extra spännande med tanke på lucialinnen och alkoholintag…
Den rullade i och för sig inte fort. – Inte ens mellan hållplatserna.
För det är klart att man inte kan åka fort med en buss utan bromsar.
OJ, så sena vi blev till skolan den dagen! – Men vi kom dit, med ett minne för livet.
Det skulle ha varit idag det…. Alla föräldrar skulle ha blivit helt galna. – Men då tror jag inte det var någon som reagerade över att vi åkte till skolan utan att kunna stanna.
När man nu tänker tillbaka hur det var, så kan man ju snabbt konstatera att vi ungar idag skulle tagits omhand av soc hela bunten.
Alldeles förtappade var vi ju ända från det att vi började lulla omkring…
Ändå kan jag konstatera att det har gått riktigt skapligt för oss som drev omkring lite vind för våg, och gjorde vad som föll oss in. – I alla fall de jag umgicks med.
Tänker att det kanske gick sämre för en del av dem som faktiskt hade föräldrar, redan på den här tiden…
För jo, jag överdrev lite om hur gammal jag är…
Föräldrarna var uppfunna, men det var liksom en sån nymodighet att alla inte hunnit få några. 
(Självklart hade vi föräldrar! De fanns där hela tiden, och var en enorm trygghet! De skjutsade oss till sjukhus, när vi behövde sys, för att vi skurit oss med knivarna vi hade med oss i skogen från späd ålder. (Det hände dock sällan något, för vi lärde oss ju hantera farliga verktyg.) De tröstade oss när vi var ledsna. De gav oss god, hemlagad mat, och alltid fanns det bullar till fikat. Hemmen var öppna för alla ungar, och det fanns alltid någonstans att ta vägen.
Men de lade sig inte i allt.
De lade sig inte i alls nästan…(Vilket så här i efterhand känns lite konstigt, nu när man är färgad av dagens normer. – Vi kunde ju ha dött flera gånger om dagen, med tanke på allt vi gjorde…
Men tänk om vi hade kommit hem och varit döa… Då jäklar hade vi fått skäll! – Så det vågade vi ju inte… 
)
Ändå blev det folk av oss ungar.
Vi lärde oss ta hand om oss själva, och bry oss om våra vänner, och vi respekterade folk.
Särskilt hade vi respekt för vuxna och äldre.
Vi hittade lösningar på problem och lärde oss lösa konflikter.
Nu gör vi föräldrar det åt våra barn, och om vi inte gör det, så är vi dåliga föräldrar…
Det känns faktiskt lite tokigt när man tänker efter…
– Sånt gillar jag!
)
(Startar 15/5)
